Behöver vi en moralisk ekonomi?

I år är det 100 år sedan Murray Bookchins födelse. Genom att återpublicera Bookchins texter på svenska hoppas vi få igång ett samtal om hans politiska idéer och analyser.
Vi samlar successivt allt vi publicerar med anledning av detta på sidan Murray Bookchin 100 år.


Essän Market Economy or Moral Economy? publicerades ursprungligen i boken The Modern Society 1986. Texten bygger på ett anförande Murray Bookchin hållit ett par år tidigare inför en sammankomst med ekologiska bönder och odlare. Han varnade för den ökade kommodifieringen av ekologiska produkter och för den affärsetik som han såg höll på att ta över den en gång så vitala mat-kooperativrörelsen i USA. Det ekologiska odlandets etiska dimensioner riskerade att gå förlorade. I kontrast till den opersonliga marknadsekonomi som förvandlar allt – även våra sociala och känslomässiga behov – till varor att köpas och säljas, föreslog han en ”moralisk ekonomi”. En sådan ekonomi skulle bygga vidare på traditionella värden som ömsesidigt stöd och komplementaritet inom ett ”socialt ekosystem”. Marknadens snävt ekonomiska utbyte skulle överskridas till förmån för en mer holistisk samhällsmodell styrd av etiska och moraliska överväganden. Texten bär tydliga spår av den tid och det sammanhang den är skriven i, men ger ändå en förvånansvärt träffande bild av vårt moderna samhälles opersonlighet, och pekar ut möjliga vägar framåt mot en mer mänsklig och demokratisk ekonomi.

Läs hela esään här!

Reflektioner från kursen Orädda städer

Det var en blandad grupp på drygt 20 personer som deltog på distanskursen Orädda städer; yngre och äldre, från både mindre orter som Höör, Älvdalen och Vimmerby och stadsdelar i större städer som Rosengård i Malmö, Kortedala och Hisingen i Göteborg och Bandhagen i Stockholm. De har läst, analyserat och diskuterat tillsammans under tio veckor. Jonathan Korsár som varit lärare under kursen har skrivit en rapport och några reflektioner från den nyskapande kursen.

Läs hela rapporten här på Färnebo folkhögskolas webbsida!

Behöver vi konfederalism?

I år är det 100 år sedan Murray Bookchins födelse. Genom att återpublicera Bookchins texter på svenska hoppas vi få igång ett samtal om hans politiska idéer och analyser.
Vi samlar successivt allt vi publicerar med anledning av detta på sidan Murray Bookchin 100 år.


The Meaning of Confederalism publicerades ursprungligen hösten 1990 i nr 2 av tidskriften Green Perspectives. Den reviderades sommaren 2001 inför utgivning på svenska i essäsamlingen Perspektiv för en ny vänster (Frihetlig Press). Det är en text som diskuterar konfederalismen som politisk alternativ till nationalstaten och ett centraliserat styre. Den försöker besvara frågan hur en lokal, direkt och deltagande demokrati kan ”skalas upp” till att omfatta större regioner, utan att makten glider ur händerna på folket på gräsrotsnivå. Det är en modell som bygger på att låta makten strömma nedifrån och upp snarare än uppifrån och ned. I ljuset av dagens municipalistiska rörelse blir en sådan visionär diskussion åter mycket aktuell. Hur kan till exempel deltagande medborgarbudgetar i stadsdelar utvecklas till att omfatta hela städer? Hur kan landsbygdskommuner och mer urbana kommuner samverka för att tillgodose gemensamma behov? Bookchin tar sig an frågor som dessa på ett både praktiskt och principiellt plan och ger även exempel från historien på sammanslutningar av städer och byar.

Läs hela essän här!

Att ta tillbaka makten tillsammans

Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom

Hur kan medborgarna vara delaktiga i styrningen av samhället? Genom att delta i allmänna val har varit ett standardsvar sedan den allmänna rösträttens införande. Men för den som lyssnat noga har det sedan länge funnits många kritiska röster.

Forskaren, aktivisten och socialdemokraten Alva Myrdal noterade kritiskt redan 1941:

”valtillfällena är få. Ännu färre är de samhällsspörsmål som vid val kan ställas under avgörande. Det enda ärende som vid val når beslut blir egentligen frågan om förtroendevotum till partiernas allmänna kurs. Mellan valtillfällena och i hela mångfalden av detaljspörsmål blir folkviljan utan direkt inflytande. Den demokrati man får nöja sig med blir en representativ demokrati. Dess största svaghet är att medborgarmassorna döms till passivitet istället för aktivitet.”

Vad detta citat pekar på är att demokratikrisen inte är ny, utan snarare ett historiskt arv och en konsekvens av att tidigare generationer lät sig nöja med materiella förbättringar av levnadsstandarden och en ganska begränsad demokratimodell. Eller med andra ord att de rörelser som i början av 1900-talet kämpade för en mer djupgående demokratisering misslyckades med att genomföra denna.

Varför är det då så viktigt att arbeta för en fördjupad demokrati idag på 2020-talet?

En anledning till detta är att de stora förändringar som krävs för att genomföra en “stor omställning”  inte är möjliga utan att vi jobbar med att förändra drivkrafterna i dagens samhälle.

Ett sätt att se på dessa drivkrafter för samhällets utveckling ur ett ekologiskt perspektiv är att dela upp dem i direkt synliga drivkrafter och yttersta drivkrafter (på engelska “proximate drivers” respektive ”ultimate  drivers”). 

De direkt synliga drivkrafterna är människorna, ekonomin, teknologin och de beslut som fattas i olika politiska församlingar, till exempel i kommuner, regioner, nationella och internationella makthavande församlingar. Det är lätt att se hur dessa saker formar hur samhället och miljön samspelar med varandra och till exempel skapar global uppvärmning, fattigdom och segregation med mera.

Men det finns också de yttersta drivkrafterna som inte är direkt synliga men som ändå  formar hur människor beter sig, hur ekonomin organiseras, vilken teknologi som används, samt allmänt vilka beslut som fattas. Dessa bakomliggande drivkrafter är människors värderingar och behov, kunskap och förståelse, maktstrukturen i samhället och mer allmänt formulerat vår kultur. 

När vi på olika sätt jobbar för att fördjupa demokratin är det dessa bakomliggande drivkrafter som vi försöker påverka och förändra. 

Folkrörelser arbetar till exempel med folk- och opinionsbildning för att skapa en ny berättelse om vad som är problem och möjligheter, vilka som är ”hjältar”, ”offer” respektive ”skurkar” i de berättelser som bär samhället. När de gör detta arbetar de med att påverka människors värderingar, behov, kunskap och förståelse. Det betyder inte att de nödvändigtvis skapar en berättelse som understödjer en fördjupning av demokratin, men de kan göra detta genom att berätta en berättelse som framställer detta som något önskvärt för att inte säga nödvändigt.

När rörelser också söker att omfördela makt genom att skapa kommunal deltagardemokrati eller olika former av ekonomisk eller mediademokrati så arbetar de direkt med maktstrukturen i samhället. 

Kulturen innefattar de berättelser vi berättar om samhället och vilka vi är. Kulturen förhåller sig också på en rad olika sätt till samhällets maktstruktur, men den innehåller också många andra saker som de som arbetar för förändring kan arbeta med.

Kulturen innefattar till exempel människors dagliga rutiner, vanor, vardagslivets form och innehåll, olika aktiviteter i människors vardag, olika arenor eller mötesplatser. När aktivister arbetar med kulturen kan det handla om att arbeta med sådant som associeras med kreativitet och konstnärliga uttryck, men det kan också handla om att skapa mötesplatser, kvartersträdgårdar, organisationer för kvarterssamverkan, delande ekonomi etc. Det kan alltså handla om att ändra på hur kulturen är i ett område där människor bor. Det kan också handla om att förändra kulturen på arbetsplatser eller skapa nya vanor kopplade till nya ekonomiska institutioner till exempel att köpa el av en förening där du tillsammans med flera av dina grannar är medlem och deltar i att fatta beslut om hur vinsten ska investeras istället för att köpa el från ett stort bolag som ger vinsten till sina aktieägare. 

Bread and Puppet är en dockteatergrupp i Vermont som arbetar med dockteater för förändring. De är kända inte minst för sina stora dockor. Foto: Walter S. Wantman

Kommunal deltagardemokrati i Sverige

Så här skriver Henrik Berggren i Politikens plats: demokratins kris och lokal politik:

“Om man går in på hemsidan för någon av Sveriges 290 kommuner kan man få reda på mycket: information om strömavbrott, eldningsförbud, vilka öppettider biblioteket och simhallen har, var förskolorna finns, hur man söker olika typer av bidrag, programmet för den kommande kulturfestivalen och vad man gör med sina trasiga elektronikprylar. Att kommunen är en utvecklad serviceorganisation som gärna vill att medborgarna ska veta vad de får ut av sina skattepengar är tydligt. Mindre uppenbart är att kommunen är en demokratisk organisation vars ledning utses av invånarna i allmänna val. De flesta kommuner har visserligen en liten flik längst till höger på öppningssidan som heter ”Kommun och politik”. Om man klickar sig fram från den kan man få veta vilka som sitter i kommunfullmäktige, vilka partier som är representerade, protokoll från fullmäktige och olika nämnder. Men ingenting uppmuntrar till debatt, engagemang eller deltagande. Helhetsintrycket är att kommunen är ett slags välfärdsföretag som drivs av kompetenta tjänstemän, inte en demokratisk gemenskap där man förväntar sig att kommunens invånare skall delta aktivt.”

Denna framtoning som “serviceorganisation” ska ställas i relation till vad kommunerna har varit historiskt. Historikern Peter Aronsson betonar att kommunal demokrati historiskt under århundraden varit deltagardemokrati snarare än representativ demokrati

Deltagandet i den lokala demokratin har i och för sig varit inskränkt till att inkludera vissa grupper. Kvinnor och egendomslösa har i hög grad varit exkluderade. Rösträtten har också varit graderad kopplad till hur mycket egendom medborgarna hade. Men det lokala folkstyrets historia i Sverige utmanar ändå som arv på det sättet att det innebar en mycket högre grad av deltagande för de som deltog än vad den representativa demokratin senare inneburit för sina medborgare. I den lokala demokratins historia har med andra ord medborgarskapet, även om det varit inskränkt till mindre än halva befolkningen, inneburit fysiskt deltagande på regelbundna möten, i diskussioner och i själva det beslutsfattande som format utvecklingen lokalt. 

Paradoxalt nog avvecklades den kommunala deltagardemokratins institutioner och praktik ett par årtionden efter att den allmänna rösträtten hade utsträckts till att gälla folkmajoriteten. Dessa inskränkningar genomfördes till följd av en tro på att det var mer modernt med representativ demokrati eller med andra ord att det var “effektivare” att några “utvalda” personer företrädde kollektivet. Detta skedde samtidigt som välfärden byggdes ut under det socialdemokratiska styre som varade 1936 till 1976. 

Utan att förlora sig i historisk bakgrund är det av värde att också uppmärksamma att arbetarrörelsens och andra folkrörelsers segrar under tidigt 1900-tal byggde på något annat än representativ demokrati. Grundläggande för dessa rörelser var starkt decentraliserade maktstrukturer. Till exempel var det oerhört mycket lokalt beslutade strejker som tvingade fram bättre arbetstider och arbetsvillkor. Det var med andra ord lokalt självbestämmande i fackklubbar, Folkets hus, kooperativ, nykterhetsföreningar, kvinnoklubbar, ungsocialistiska klubbar och i andra lokala folkliga maktcentra som tvingade fram de förändringar som senare gav oss det svenska välfärdssamhället. 

Missnöjet med en “åskådardemokrati” utvecklades i själva verket i takt med välfärdssamhället och bottnar i en blandning av ökade förväntningar på jämlikhet i kombination med minskad tillgång på politiska fora att vara inkluderad i. Debatten om detta stormade en hel del i samband med de stora kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talet då vi gick från att ha ca 3000 till ca 300 kommuner i Sverige. Kommundelsnämnder, dialogmöten, folkomröstningar är exempel på åtgärder som gjorts för att minska klyftan mellan medborgare och förtroendevalda. Tyvärr har dock dessa åtgärder ofta varit halvhjärtade och präglats av en ovilja att faktiskt decentralisera makten, till exempel har folkomröstningar och dialogmöten ofta genomförts bara för att efteråt ignoreras. Folkrörelser har dock regelbundet återskapat demokratins lägsta nivå genom att ordna stormöten för alla människor som är berörda av en fråga lokalt på landsorter, i bostadsområden och stadsdelar.

Stormöte om bostadsområdet Pennygångens framtid i Göteborg 2012. Genom att bjuda in alla människor lokalt i ett område och genom att utgå utifrån medborgarnas behov, frågor och intressen istället för att utgå utifrån partipolitiken så jobbar liknande rörelser i den kommunala deltagardemokratins tradition. Foto och artikel: Anna Karin Löwendahl, Hem & hyra

Med detta sagt bör det dock också uppmärksammas att det finns en motrörelse till den övergripande oviljan att släppa in medborgare i den lokala demokratiska vardagen. Till exempel har flera kommuner i Sverige under senaste årtiondena prövat sig fram med deltagande budget som i Sverige ofta kallas medborgarbudget. Här finns det erfarenheter från bland annat Avesta, Haninge, Uddevalla, Örebro, Uppsala, Torsby och Åre. Nässjö är kanske den kommun som lagt in mest pengar i en sån här budgetprocess – 900 kr per invånare. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har tagit fram en guide för arbete med medborgarbudgetar. Demokratiportalen har också en sida om hur det kan gå till när medborgare får “rösta på budget”. Dessa lokala initiativ i Sverige är en del av en internationell rörelse av kommuner som prövar sig fram med deltagande budget.

Inbjudan till medborgare att delta i Avestas medborgarbudget. Bild: Avesta kommun

En svensk organisation som jobbar med fokus på att hjälpa kommuner eller kommunala bolag att jobba med deltagande budget och andra deltagande processer är Digidem lab, som även samverkar med Barcelona en Comú och andra orädda städer kring den digitala deltagarplattformen Decidem. Digidem lab har bland annat arbetat med deltagande budget i Biskopsgården, Lundby på Hissingen och Majorna i Göteborg.

Inom rörelsen Hela Sverige ska leva så har också initiativ tagits av lokala utvecklingsgrupper för införande av en deltagardemokratisk “första samhällsnivå” med bland annat direktvalda, ej partipolitiskt styrda lokala nämnder. Här är det ofta erfarenheterna från Kosterrådet och den direktvalda nämnden i Svågadalen som lyfts fram. 

Ekonomisk demokrati i Sverige

Ekonomisk demokrati kan handla om att vara med och bestämma på en arbetsplats, men det handlar också om ägande. Genom att fokusera på ekonomisk demokrati i båda dessa avseenden finns stora möjligheter att påverka både maktstrukturen och kulturen i samhället.

Historiskt har till exempel skapandet av kooperativa företag varit en viktig strategi inte enbart för arbetarrörelsen, utan också för jordbrukare och landsbygdsrörelsen. Facklig organisering har också handlat om att i någon mån demokratisera hur olika företag styrs, och vissa delar av den fackliga rörelsen har ställt upp mer ambitiösa mål om att bereda vägen för arbetarkontroll

I andra länder är dock olika former av personalägande och konsumentägda företag mycket vanligare än i Sverige. Detta har uppmärksammats bland annat i dokumentären “Kan vi göra det själva?”. Detta är också något som tas upp av Sophie Nachemson-Ekwall i boken Ett Sverige där anställda äger. I denna skrift tar hon upp att  personalägda företag är en ganska marginell företeelse i Sverige, men också hur det finns inspirerande exempel på såna här företag i nästan hela världen. Hon beskriver hur dessa företag finns inom allt från industri- till tjänstesektorn, samt hur de spelar en viktig roll för nya former av produktion, till exempel plattformskooperativ och medborgarägda energikooperativ

Varför har vi då så lite ekonomisk demokrati i Sverige? Det beror enligt Bo Rothstein på att det funnits ett motstånd hos facket, samt att vänstern blandat ihop kapitalism och marknader.  

När vi diskuterar möjligheterna att skapa orädda städer i Sverige är det viktigt att inte enbart se på enskilda företag, men också på hur kooperativa företag tillsammans kan skapa lokala nätverk eller “ekosystem” av ekonomisk verksamhet som står under demokratisk kontroll. På det sättet kan de skapa en motvikt och ett alternativ till företagande som koncentrerar makt i händerna på ett fåtal och sätter fokus på vinst framför samhällshänsyn. Exempel på regioner där detta har skett är Emilia Romagna-regionen i norra Italien och Mondragon i Spanien. Det finns också hos flera orädda städer runtom i världen en strävan att skapa liknande nätverk för att på detta sätt skapa deltagande demokrati både inom politiken och den ekonomiska sfären utanför den offentliga sektorn.

I lite vidlyftigare diskussioner om hur kapitalismen ska kunna ersättas med ett nytt, bättre mer demokratiskt system är det viktigt att föra diskussion tillbaka till den här praktiska nivån där vi arbetar med hur företagande kan organiseras demokratiskt, samt hur demokratiska företag kan ta hand om lokala möjligheter och utmaningar som andra företagsmodeller som koncentrerar ägandet i färre händer är sämre lämpade att ta hand om. Kapitalismen behöver absolut konfronteras, men detta är inte möjligt utan att ett handfast demokratiskt alternativ utvecklas. För att detta alternativ ska vara framgångsrikt måste det klara av att “leverera varorna” och på riktigt tillfredställa både anställdas och det större samhällets behov. 

Avslutningsvis – bred kulturell mobilisering för fördjupad demokrati

Att vara med och utforma budgetar för kommuner, kommundelar eller företag, samt att vara med och äga, förvalta och jobba i de företag som levererar de produkter och tjänster som människor behöver för ett gott liv är väldigt viktiga steg för att fördjupa demokratin. Det är också sådana steg som orädda städer arbetar med runtom i världen. Men som vi redan inledningsvis varit inne på behöver vi även arbeta bredare med kulturen och samhället för att möjliggöra en demokratisering av politiken och ekonomin.

Detta breda arbete för demokratisk delaktighet pågår faktiskt redan runtom i hela Sverige. Det sker ofta genom samspel mellan föreningsliv, studieförbund och kommuner.  Exempel på aktörer som på olika sätt kan arbeta med att skapa ett lokalt engagemang och en demokratisk kultur innefattar alltifrån lokala kulturföreningar, teatrar, idrottsföreningar, lokala utvecklingsgrupper, etniska föreningar, fritidsgårdar, sociala center, kulturhus, delandeekonomiska initiativ, inbördes hjälp-nätverk där människor hjälper  varandra med vardagen under Corona med mera. Egentligen är det svårt att göra en uttömmande lista för i princip flertalet aktörer i det som ibland kallas för “civilsamhället” har en potential att bidra till en fördjupad demokrati i Sverige. Utmaningen är att få dessa aktörer att också länka sitt mobiliserande och folkbildande arbete till en mer långsiktig dagordning för att omfördela makt och resurser i samhället med hjälp av både politisk och ekonomisk deltagardemokrati. Medvetna om detta bör vi söka kontakt väldigt brett och involvera så många som möjligt i samtalet om olika praktiska steg som går att ta för att fördjupa demokratin politiskt och ekonomiskt. 

Lästips och källor

Något kan man väl göra, Texter 1932 – 1982 av Alva Myrdal, bok med inledning av Yvonne Hirdman, Carlssons 2002.

Great Transition – The Promise and Lure of the Times Ahead, rapport från Global Scenario Group, av Paul Raskin, Tariq Banuri mfl 2002.

Ur ruinerna – en ny politik för en värld i kris, bok av George Monbiot, Leopard förlag 2018.

The new political story that could change everything”, tal på 15 minuter av George Monbiot för Ted talks 2019.

Politikens plats: demokratins kris och lokal politik, av Henrik Berggren, Arena idé 2019

Lokalt folkstyre – kulturarv som utmanar, bok av Peter Aronsson, Svenska kommunförbundet 2001.

Första samhällsnivån – lokaldemokrati,planering och finansiering för en hållbar utveckling, av Ulla Herlitz och Hans Arén, 2017. 

Medborgarbudget – en världsomspännande modell för demokratiskt inflytande”, handbok från Sveriges kommuner och regioner, 2019.

Re-Inventing Democracy Through Participatory Budgeting”, amerikansk kortfilm (3 minuter) om deltagande budget, 2013.

Åbo inför deltagarbudget – invånarna föreslås få bestämma om en miljon euro”, artikel i Kommuntorget 2020.

En medborgarbudget överför beslutanderätt till medborgarna – och ökar i bästa fall välfärden”, artikel om arbetet med medborgarbudgetar i Finland, 2020.

Helsingborg gör dialogprocess för en tryggare och jämlikare plats”, artikel på Digidem labs webbsida 2020.

Skolan i centrum för Lundbys unika medborgarbudget”, artikel på Digidem labs webbsida 2020.

Deltagande budget i Biskopsgården”, artikel på Digidem labs webbsida 2019.

En halv miljon i Biskopsgårdens nya boendebudget”, artikel på Digidem labs webbsida 2020.

Medborgarbudget i Majorna-Linné”, artikel på Digidem labs webbsida 2020.

Koster – en kamp för lokal demokrati, planering och ekonomisk utveckling”, artikel av Hans Arén 2015.

Politiskt obunden nämnd Svågadalen”, artikel på Hudiksvalls webbsida.

“Gör ekonomisk demokrati folkligt igen”, artikel i Arbetaren nr 42, 2020. 

Kan vi göra det själva?”, En film (på 1 timme) av Patrik Witkowsky, Jesper Lundgren, André Nyström och Nils Säfström, 2014.

Ett Sverige där anställda äger, bok av Sophie Nachemson-Ekwall, Global utmaning 2018.

Varför ingen ekonomisk demokrati i Sverige?”, ett panelsamtal, mars 2021.

The Italian Region Where Co-ops Produce a Third of Its GDP”, artikel i Yes magazine, 2016.

Här bestämmer de anställda”, artikel i Dagens Arbete, februari 2011.

En trösterik sanning – ett bättre samhälle för oss och vår planet, av Richard Wolkinsson och Kate Pickett, Karneval förlag 2015.

Ägodela. Köp mindre – få tillgång till mer, bok från Naturskyddsföreningen, Bonnier fakta 2015.

Digidem labs webbsida: https://digidemlab.org/

Decidems webbsida: https://decidim.org/

Coompanions webbsida: https://coompanion.se

Sharing Cities Sweden: https://www.sharingcities.se/

Bild på boken Orädda städer - en guide till den globala municipalistiska rörelsen samt ett foto på Kate Shea Baird från Barcelona En Comú

Orädda städer – ett boksamtal med Kate Shea Baird

Vi pratar med Kate Shea Baird om boken Orädda städer. I samtalet deltar även Malin Widehammar som skrivit bokens svenska förord och Svante Malmström som jobbat med översättningen.

Varför är Orädda städer en viktig bok 2021? Vad är historien bakom boken? Och hur utvecklas de rörelser boken beskriver idag runtom i världen?

Orädda Städer handlar om vår tids nya medborgarrörelser – rörelser som med hjälp av deltagande demokrati, feministisk politik och nya former av organisering håller på att förvandla den lokala politiken runt om i världen.

Boken gavs ut på spanska, franska och engelska 2018-2019. Den svenska utgåvan är uppdaterad med ett nytt kapitel av Kate Shea Baird som skildrar rörelsens utveckling internationellt de senaste tre åren, samt ett nytt svenskt förord. Diskussionen förs på svenska i början och i slutet av webinariet. Samtalet med Kate är på engelska och tar upp ungefär en timme i mitten.

När? Lördag 17 april, kl.15.00-17.00

Var? Boksamtalet äger rum på webben. För att kunna delta i samtalet behöver du anmäla dig i förväg och koppla upp dig på zoom.

Anmälan? Anmäl dig till webinariet här: us02web.zoom.us

Facebook? Meddela gärna även på Facebook att du tänker delta, samt dela och sprid till dina vänner: https://fb.me/e/1ob0oYw1b

Arrangörer: Boksamtalet arrangeras i samarbete med internationella Fearless Cities-nätverket, samt med Färnebo folkhögskola.
http://fearlesscities.com/
http://farnebo.se/